Teater: Anna och mej; Regi: Joey Miller

jul242013

Skrivet av Pia Lindestrand

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Må bra-pjäs i strålande kvällssol

Anna och mej, en hippieberättelse i uppsättning av Ronneby FolkteaterAnna och mej
Regi: Joey Miller
Manus: Urban Jönsson
Körinstudering: Per Dunsö

Producent: Håkan Robertsson
Skådespelare: Daniel Gustavsson, Anette Gustavsson, Lotta Jansson, Elaine Stråth, m.fl.
Ronneby Folkteater Rådhusparken, Ronneby

 Solen strålade över utomhusscenen i Ronneby Rådhuspark en perfekt ljummen sommarkväll. Att tåget mellan Karlskrona och Köpenhamn dundrade förbi, bara något tiotal meter bort ett par gånger, gjorde ingenting; årets sommarpjäs utspelas vid en gammal banvaktarstuga.

Efter att ha dramatiserat Ronneby blodbad i två olika versioner, sommaren 2010 och 2012, har Folkteatern i år valt att gå 400 år framåt i tiden, till 1974. "Anna och mej" är en lättsam musikal från hippietiden och naturligtvis finns Lalla Hanssons låt (som ju är en försvenskad cover på "Me and Bobby Mcgee") med samma titel, med på ett hörn. Skådespelare som tidigare inte verkar ha sjungit (i offentliga sammanhang) tar ton inte mindre än tio gånger och det är härligt charmigt. Det dansas naturligtvis också i sångnumren och när batikkjolarna och de stora fredsmärkena till halsband svänger i takt förflyttas vi rakt in i "Hair" och ibland en käck svensk buskiskomedi. De unga dansarna gör en lysande insats.

Det är ett slags Romeo och Julia-historia när skenläggare Gunnar Blymans dotter Anna (Anette Gustavsson) blir förälskad i den plötsligt uppdykande Vietnamdesertören Bobby Ladd (Cristoffer Österhof). Pappa Gunnar (Daniel Gustavsson) har planerat att Anna ska gifta sig med grannpojken Gösta (Pontus Larsson) som verkar vara ett kap i pappans ögon. Gösta både jobbar flitigt om dagarna och studerar kvällstid och hans mamma Rut i Västergård (Elaine Stråth) har pengar. Anna är föga attraherad av den unge mannen som hennes egen faster Vanda (Cecilia Åkesson) kallar en torr "testuggare". Då kommer Bobby(Christoffer Österhof) med hela sitt hippiekollektiv från Tingsryd till den lilla röda banvaktarstugan och det blir en uppskakande kulturchock för pappa Gunnar som förfasar sig över dessa galet klädda människor med sin galna livsfilosofi. De vill inte jobba 8-4, de vill leva på vad jorden ger, odla ekologiskt och sjunga. Fast de och Gunnar kommer ändå överens om att de ska bygga färdigt hans gäststuga. Och kärleken kan börja spira. Men inte alls där Gunnar och Rut hoppats.

Varje gång Pontus Larssons Gösta kommer in på scenen är en komisk höjdpunkt, bara utseendet med den en gång så hippa dalakarlsfrisyren och stora glasögon lockar till skratt. Men Pontus Larssons minspel och kroppsspråk när han inte vet hur han ska kurtisera sin motvilliga "käresta" är obetalbart. En gänglig yngling som inte vet vilken pose han ska inta för att verka självsäker. Utom när han ska hålla maoistiska tal. Han blir ofta avbruten för ingen annan är intresserad av Maos lilla röda. Rosemarie låtsas, för hon är intresserad av Gösta.

Daniel Gustavsson är också en utlevelsefull aktör vilket han får möjlighet att visa ordentligt i rollen som Annas pappa. Gunnar Blyman har en hemlighet som blir allt mindre hemlig, det har med ett arv att göra, en summa pengar Gunnar utsetts att förvalta. En av arvingarna, systersonen Robert, har inte hörts av på 20 år och förmodas vara stupad i Vietnam. Men skulle han dyka upp kan det bli bekymmersamt för Gunnar...
Det finns ett stråk av gammal, hederlig förväxlingskomedi i "Anna och mej". Och en kärlekskarusell där de unga inte vill välja som deras föräldrar vill. Elaine Stråth som den barska Rut gör en strålande rolltolkning. Det är vansinnigt roligt när hon hojtar ilsket att åt min lilla Gösta duger minsann ingenting annat än det bästa eller när hon ger sig på Gunnar med handväskan i högsta hugg.

Lotta Jansson som Rosemarie gör den allra bästa sånginsatsen med sin starka och tonsäkra stämma. Cristoffer Österhof som gått från klarhet till klarhet som skådespelare kämpar på väl med sina musikaliska nummer och rockstjärnemanéren sitter där de ska.

Det här är en pjäs man blir glad av. Feel good-stämningen är på topp, hela läktaren gungar i sångnumren. Det blir litet allsång här och var och det klappas i takt. I pausen mellan akterna kunde man avnjuta nybakade kanelbullar och kaffe i gröngräset eller till och med starkare drycker inne på teaterns servering Bakfickan. Att den svenska sommaren visade sig från sin allra bästa sida var en ytterligare bonus. Om det kommit ett skyfall skulle pjäsen spelats inne på teatern, men nu fick ju den fina parken vara med som fond och extra scenografi, som det var tänkt.

Pia Lindestrand